En önskan om något overkligt

Jag är så jävla olycklig. Jag kan inte direkt sätta fingret på vad, men jag tror det handlar om mina extrema behov i ett förhållande. Jag är ingen vanlig tjej som har ’vanliga’ behov, jag behöver så mycket mer. Jag är så otroligt jävla närhetskrävande så det är helt sinnesjukt. Jag kan inte nöja mig med det vanliga, jag behöver någon som vill sitta fast på mig lika mycket som jag vill sitta fast på den älskade. Skulle jag skriva en kontaktannons i tidningen skulle den väl se ut såhär på ett ungefär: Hej! Trevlig asiattjej med extrema närhetsbehov här.  Jag vill att du gör saker jag tycker är romantiska och mysiga utan att jag ska behöva be eller påminna om det, du ska alltså självklart kunna antingen läsa tankar eller tänka i samma banor som mig. Överraska mig med påfund som får mig att känna mig som den speciellaste människan i världen. Du ska kunna titta på kärleksfilmer med mig och utbrista ’’det där hade kunnat vara vi två’’ eller liknande värmande utan min påvisning. Ta min hand när alla tittar på och visa upp mig som din dyrbaraste juvel vart vi än går. Inte allra minst ska du jämt och ständigt vilja vara nära mig och prioritera mig högre än någonting annat i världen, jämt jämt och jämt och inte lämna mig ensam när du vill göra andra saker som inte betyder mer än mig. Hobbys är bra att ha, det kan kanske tom föra oss ännu närmre men menlösa tidsfördriv såsom solospel och menlöst internetsurfande ska inte prioriteras över mig. Du ska med andra ord hellre vara utan dessa fördriv för att vara med mig, du ska älska mig högre än himlen och prislova varenda sekund vi håller varandra i famnen, därav den konstanta närheten du också vill ha. Det kan aldrig bli för mycket för varken dig eller mig. I korta ord: Du ska förse mig med absolut gränslös kärlek, såsom jag kommer att ge om jag lyckas hitta dig.’’    Jag vet att Emil nu försöker, men han kan inte läsa mina tankar eller tänka i samma banor som mig och därmed överraska mig som jag vill. Han tänker helt annorlunda, och kommer nog aldrig att kunna möta mina extrema jävla närhetsbehov som jag behöver. Anledningen till varför jag varit så otroligt nere varje jävla dag på sistone är för att detta glapp börjar växa sig större och större, kärleksmätaren jag helst vill ha påfylld börjar sina, batteriet tar slut.  Jag behöver mer kärlek än såhär, hur orättvist eller onormalt det än är: det är sån jag, min person är. Och något som gör saken värre, svårare för honom att visa kärlek, är att jag blir så otroligt nere och tillbakadragen när mitt kärleksbatteri börjar ta slut. Självklart att man inte vill visa känslor när personen ifråga bara drar sig undan och alltid verkar deprimerad. Min hjärna producerar inte lika mycket ’lyckohormoner’ som en vanlig människas pga det här jävla felet jag har i huvudet, vilket fungerar som fysisk förklaring om man nu behöver en sådan. Just därför är jag så krävande, just därför behöver jag så mycket mer kärlek och lycka riktat mot mig, precis som anemist får järn droppat i blodet för att kroppen inte tar upp så mycket som den ska.    Jag är inte normal, jag är en överkänslig, övertänkande trasig människa med sår som ständigt öppnas varesig jag tänker på bra saker eller dåliga. Jag är trasig för att alla fördömer mitt närhetsbehov som något som inte finns, och låter bli att förse med mig den kärlek jag behöver.  Jag har alltid sökt tillfällig tröst i alkohol, sex och allt annat som kan skada mig, vad som helst. Som skadar min fysiska kropp så att det kanske matchar lite med insidan. Så att någon, någon kanske ser vad det lilla jaget i mig ber på sina bara knän om. Ovillkorlig, gränslös kärlek.