En helt meningslös text om en halv Tanu
Jaså. Här sitter jag och låter högra handen leka över tangentbordet medan det vänstra håller hårt om vinglaset till den sorgsna musiken av Kents första skivor. Första klunkarna av blodsdrycken än sålänge, så fylletext blir detta icke. Vad det blir för text däremot, det vet nog ingen, bara gud själv som säkert sitter och planerar och skrattar åt min existens i livet.Det är nog en hel del punkter som bör tas upp, jag har trots allt varit olovligt dålig på att skriva överhuvudtaget nu på sistone. Mitt huvud harvarit så otroligt tomt på någonting av värde alls på sistone, kanske hållerjag på att förvandlas till en Zombie ? En själ- och tanklös individ av artenHomo homo sapiens, bland 6-7 miljarder varav säkerligen en tredjedel är som jag ?Eller vad säger jag, det är väl jag som är dem. Men det var en punkt, min avstanning i livet, iallafall i hjärnan, och självklart är det nu allt ska hända och man ska veta vad man vill. Jag kan förhelvete inte tänka klart, jag vet inte vad jag vill ! Jag minns knappt mitt eget namn ibland, jag tror tamigfan att jag börjar få någon jävla fantomdemens. Visst har jag vissa självklara saker klart för mig, som att man spolar efter sig i toan, att man inte går ut på offentliga ställen naken eller att man inte kastar sten på oskyldiga människor,men min förmåga att tänka efter hur jag mår och vad jag vill, förmåganatt vara i sin egen kropp och sitt eget huvud har varit frånvarande nu de senaste .. Ja, vad kan det vara, två-tre veckorna ? - jag vill berätta om min största dröm i livet, och jag vill inte att du suckar åt mig och ber mig att ge upp som du alltid gör. - Okej. jag ska lyssna på dig, och även om jag kanske kommer att gnälla lite, så får du döva dina öron om du kan. - Okej, tack för att du lyssnar. Jag hoppas du håller med mig. Jo, den eviga drömmen om egen lägenhet, ett jobb på ett trevligt ställe med ledigt torsdag, fredag och lördag eller liknande, den drömmen hoppas jag kommer att slå in, jag hoppas verkligen det, och det värsta är att jag, trots mitt usla självförtroende nästan vågar hoppas att jag kommer en bit på vägen genom att vara trevlig och effektiv på arbetsplatsen, samt genom att sköta mig angående tider och saker jag förväntas ställa upp på. Tror du att jag är för positivt inställd, eller att jag tänker för högt om migsjälv som tror att jag kommer klara det ? - Jag tror faktiskt att du tänker något för högt om digsjälv, tror du att folk skulle välja dig framför någon annan ? Du behöver bli bättre på allting överhuvudtaget, det du gör räcker inte om du vill duga och bli sedd i världen, du måste bli så jävla jävla mycket bättre än vad du är nu. Och det gäller inte bara en enstaka sak, utan allting du kan och inte kan åstadkomma i nuläget. Teckna, dansa, matlagning, bakning, du behöver bli bättre på allt allt allt om du ska vara värdig att vara den person du skulle kunna vara om du hade mer disciplin och styrka.Ja, jag håller verkligen på att förvandlas till en sådan individ som kommer att leva dubbelliv, varav den ena är ordningsam och kan göra saker man måste göra för att leva, som tex jobba, städa, passa tider etc, medan den andra är passiv, tom och bara vill slösa bort sitt liv på attvara miserabel. Det är rätt skrattretande att jag planerat in det så fint att jag är passiv, tom och miserabel när jag inte har något att göra, jag blir sådan såfort jag inte har något att distrahera mig med som att dansa, jobba eller vad jag nu kan tänkas göra överhuvudtaget.Nu när jag tänker efter är det fan otroligt att jag klarar av att vara båda. Jag har länge funderat på om det bor två personer i mig, och sen något år blivit övertygad om det. Visst att de flesta har sin vita och svarta sida, överjaget och driften som vi säger på psykologilektionerna, men det som jag känner, kan det verkligen vara normalt ? Jag kan verkligenskifta mellan två helt olika personligheter, om jag ska lita på vad folk sagt, och det är inte alltid jag minns vad jag sagt eller gjort när folk påpekat det heller. Och nu kommer min självhatiska sida fram och säger att jag bara är en hopplös hypokondriker som måste vara annorlunda för att kunna vara den individ jag är. Alltså, jisses, jag vet snart inte själv vad jag skriver om, tvåhandsfattningen jag har om tangentbordet nu verkar leva sitt eget liv. Jag tror jag ger mig innan jag överbelastar nätet, för detta var bara en av flera punkter jag hade att skriva av mig. haha.