Drömmen som började underbar
Inatt drömde jag en konstig dröm... som vanligt då, men: Den började hur glatt som helst, verkligen överglatt och allt i världen var underbart. Jag och Malie var utomhus och försökte lära oss flyga/sväva, men det var svårt så vi kirrade aldrig hela grejen även om vi svävade lite ostabilt ovanför marken. Jag ser Michael Cera (skådespelaren till Scott Pilgrim) och han ser mig, våra blickar möts och det är kärlek i luften. Vi stirrar på varann flera gånger och pirret är på plats. Jag blir dock blyg och sliter bort min blick och tar Malie och svävar bort ifrån fönstret (buhu, om jag ändå hade stannat där..) och vi svävar ostabilt bort till en kulle vid Kulturskolan där hela familjen sitter, därav Pappa som säger nåt jag inte minns. Och så går det upp för mig att jag är 20 år, och alla andra också har åldrats med 2 år. Bara det att det känns som att alla åldrats med åtminstone 5 år, för yikes vad annorlunda alla ser ut! Det är iallafall skolavslutning plötsligt, och jag har fortfarande Michael i tankarna.. Men så ser jag i ögonvrån hur en överlycklig Albin springer fram till mig och kramar järnet och jag gråter och gråter och kramas och tittar på hur mycket han vuxit under dessa år buhu buhu. Jag gråter medan jag kramar honom och sen håller vi hand resten av avslutningen och alla nya studenter tror att jag är hans flickvän. Vi springer ut (det var något sorts utspring), hållandes varandra i handen. Alla studenter ska sätta sig ner i burliknande banor, och vips så sitter vi tydligen där. Och där tog den bra delen av drömmen slut.Restan av drömmen handlade om att det helt plötsligt var mörkt, folk hade försvunnit spårlöst och det var bara tre personer, inkl mig själv, kvar i det mörka utrymmet. På något sätt lyckas vi tända, och öppnar dörrarna i förhoppning om att den glada världen med Michael ska vara där ute, men icke. Det är skog, skrämmande tyst sådan. Plötsligt ljuder ett larm som säger att vi måste vara ute ur bunkern inom ett visst antal minuter, och helt plötsligt blir det Silent hill möter Resident evil. Vi grabbar våra jackor och springer ut, och jag försöker slå ihop dörren som inte går ihop. Ger upp och försöker klättra uppför takpannorna som hänger neråt och som utgör 'trappan' till gräsnivån (bunkern var nersänkt typ), men lyckas inte och får mer och mer panik eftersom larmet säger att det snart smäller. Sen vaknar jag, och önskade jag hade varit kvar med Michael Cera och erkänt min kärlek till honom :( Han var dock blond i min dröm...