Återigen

Jag gör aldrig rätt. Folk klagar alltid på mig, och har alltid gjort. Vad jag än gör för goda ting väger det dåliga alltid upp mer, Jag duger inte till någonting. Någonsin. Och alla fel jag gör som jag borde ändra på upprepas bara framför mina ögon. Egentligen borde jag bara försvinna från jordens yta, men det kan jag inte heller göra. Malie skulle sörja mig. Annie skulle sörja mig. Mor skulle sörja mig. Alla de som älskar mig trots mina fel skulle bli så ledsna. Samtidigt gör jag folk ledsna genom att bara finnas till och andas. Hålla mig inomhus och låtsas inte existera verkar också störa folk. Stör folk om jag är ute. Stör folk om jag försöker hålla mig undan. Stör folk vad jag än gör. Som alltid, som hela jävla tiden sen jag var 13 år.    Och vem kan jag tala ut med? Vem kan vara min vägg att skrika ut mitt självhat på utan att denne försöker vända på kakan och säga emot mina ord? om bara kan sitta och förstå vad jag känner utan att döma? Lite medhållning. Lite förståelse. Men det är klart att jag inte kan förvänta mig att någon ska förstå. Jag är ju dum i huvudet som jag är, och borde inte snylta på luften bättre folk förtjänar.    Egentligen förtjänar jag inte ens att sitta här och gråta och tycka synd om mig själv, för det är inte ett skit synd om mig och jag är medveten om det. Likväl förbannat kan jag inte hålla tårarna tillbaks vilket bara framkallar mer självförakt. Som en ond cirkel, det går om och om igen. Det känns som att jag slungas tillbaks till den mörka perioden i mitt liv igen, när jag höll mig instängd och fyllde mitt rum med självhat. Förgiftade luften, mig själv och allt och alla som steg in.  Jag är ingenting annat än kaos, hur bra jag än lyckas gömma det i perioder. Det som inte fallit isär inom mig är hopplöstsönderstämplat, ristat, brännmärkt med ordet kaos i olika former. Tur att jag är så jävla bra på att glömma bort det ibland.      Love and other drugs, en film jag verkligen identifierade mig med. På något konstigt vänster.