sss

vändpunkten kommer då man inser vad man saknat och verligen märker vad man vill ha. eller inte vad man vill ha utan vem. någon sa en gång, att vara kär är en jobbig känsla utöver det vanliga. det är då man bryr sig om någon annan lite mer än man bryr sig om sig själv. då man blir beroende av någon annan.. den jobbiga känslan som ändå är underbar när den väl finns att en person konstant är i huvudet på en, och varje gång man hör namnet tänker eller träffar honom / henne pirrar det i magen och man får en konstig bubblig känsla i hela kroppen som ett rus nere ifrån tårna rakt upp till rotväxten av håret. varje gång man får ett sms, öppnar datorn, skriver på någon chatt vill man och önskar att det ska vara just ifrån den man tycler om. men så är det att vara kär.. ett konstant beroende av en underbar person som man bara vill säga att den är alla dem otroliga saker man önskar hos en person. men då kommer tveket, vågar jag? jag vill men jag är rädd, rädd för att personen i fråga inte tycker detsamma. när någon man gillar säger att den gillar en blir man gladare än ord kan beskriva en varm känsla flyger genom hela kroppen och man vill bara skrika av glädje. men sen kommer den osäkra känslan, vad kommer kompisarna säga, och allt det man oroar sig för. men jag säger att man ska sluta oroa sig och leva i nuet och inte bry sig om vad alal andra ska tycka eller tro. go fore it! man ska inte vara rädd för att föjla sitt hjärta även om hjärnan säger något annat.                              är det bara jag som tycker detta? eller det finns fler..