Gud?

Hejsan, var ett tag sedan nu, Aja, jag skriver när jag känner att jag har något att säga. Nu har jag det.Under mitt sista år i grundskolan hade jag lite svårt med att tro. Jag konfirmerades på sommarlovet mellan åttan och nian, som alla andra i min ålder. Och innan det trodde jag att jag visste vem Gud var och jag kallade mig själv troende. Jag hade en otrolig tid på Stjärnholm. Underbara vänner skaffade jag mig och hade troligtvis den bästa prästen i världen. Och jag fick lära mig mycket om tro och Gud. Och jag började tveka på min tro. Jag kan inte tro på en Gud som låter det hända så mycket ont i världen. Jag vet, ingen glädje utan sorg. Men de senaste månaderna har jag tänkt väldigt mycket. Jag befarar att jag tänkt lite för mycket till och med.Det tog ofrivilligt (från min sida) slut mellan mig och min pojkvän i början av året. Och det har tagit hårt på mitt känslomässiga liv har jag märkt nu på senare tid. Jag vill och vill inte ha en pojkvän, på samma gång. Jag orkar inte bli sårad något mer. Det är väl förståeligt? Men ändå så saknar jag närheten, kärleken, allt som kommer med ett föhållande. Jag saknar att ha någon att prata med och kyssa och hålla om och att ha någon att luta sig tillbaka på när det blir för mycket. Jag saknar också honom väldigt mycket. Hela tiden. Allt påminner om honom liksom. Han var en del av mitt liv, det går inte att bara radera på ett ögonblick. Men var finns Gud nu när jag mår så här? Jag vet att man inte kan begära för mycket, men är det här det? Jag är lite frustrerad...Återkommer.Peace