Lite om vänner och sånt.

(Rebeckas bild som jag redigerade lite, på mig och Magnus.)   Det är så synd när man mår som man mår och orken försvinner. Både fysiskt och psykiskt. All ens energi går åt att faktiskt ta sig till skolan och när man kommer hem nästan kollapsar man utav trötthet. Och där står man man och umgås nästan aldrig med vänner längre, mer än på helgerna.Det finns så många fina vänner jag gärna umgås med, jag är bara så trött att jag inte ens tänker på att höra av mig längre.Det gör så ont inuti att känna somliga glida så långt ifrån en att man inte når fram längre. Och när man väl hör av sig så svarar någon inte och någon annan hör aldrig av sig fast man bara väntar och väntar. Det är synd.För jag tycker så mycket om mina vänner.   Puss