Jens Lekman.

Jag vet att sånt här är lite töntigt men nu ska jag dela med mig av min tvådagars-JensLekman-saga. Söndag, Jag AnnaKlara och Aima åker till Bengans i god tid i tron om en kö, det är nästan tomt i lokalen och vi ställer oss precis framför scenen -till vänster från vårt håll- och trampar otåligt bredvid vänner jag är för feg för att hälsa på. Ett tag innan utsatt tid vandrar Jens in, upp på scenen, pillar lite på gitarren framför kvidande fans och går sedan iväg ett tag, för att snart återvända och sjunga för oss.Han blundar när han sjunger, för att inte bli distraherad säger han och jag förstår honom då vi på första raden är mindre än en meter ifrån honom. Mellan låtarna pratar han och allt han säger är så vackert, lite inövat men otroligt poetiskt. Till dess att han mellan två låtar lite spontant säger "Det är någon på den här sidan so sjunger väldigt vackert" och pekar åt vårt håll. Allt jag tänker just då är att han har så otroligt vackra ögon, även när de är stängda. Nästa låt är "I want a pair of cowboy boots" och mitt i öppnar han ögonen i några sekunder och stirrar rakt på mig. Explosion inombords.När han spelat klart bildas en darrig kö av skakade människor som ringlar sig fram till andra ändan av butiken. Varenda en utav oss ska få en egen magisk stund med Jens här är min: När jag står längst fram i kön tittar han på mig, ler och säger "Det var DU som sjöng så vackert!"  Jag försöker samla mig och säger något i stil med "Oj. Tack. Oj." och ger honom ett fånigt brev där jag försökt skriva ner ett tack, tack för att han fått mig att förstå att musiken inte är meningslös.Sedan står vi jens, Annaklara, Aima och Gry som i en enda hög av foton, kramar, autografer, tack och av nån anledning får jag ur mig"Du måste spela i Stockholm och spela snart igen, för vi har inte fått tag på biljetter till dramaten."Han säger att vi ska maila honom , att han kanske har två över. Och till kvällen sitter vi där med ett mail där det står att två av oss hamnar på gästlistan om vi vill. Två av oss. Vi är ju tre. Först tänker vi att ingen går, sen tar vi ett beslut som ännu gör ont i mig, Annaklara stannar hemma. Fast det är hon som erbjuder sig, fast hon säger att det går bra mår jag fortfarande illa varje gång tanken slår mig.Måndag, hem efter skolan, byta om, t-c, dramaten. Vi vågar hälsa på Frida, fina Frida, hon blir vår Jens kompis resten av kvällen.Alla tre sitter helt utspridda på parketten och Jens är så fantastisk, han kör så många fina låtar. När han kör sista låten, blir jag ofantligt sorgsen, ofantligt tacksam och helt säker på ett - Jag kan aldrig sluta med musik.Efteråt går vi fram till honom i foaljen "Det är ju ni, från igår" vi försöker tacka. "TACK, tack , tack, tack ,tack." Vi tassar ut, kramar Frida hejdå och får panik, vi har inte sagt Tack ordentligt, vi frågade aldrig om han kunde sjunga för oss. Skamsna, förlänga tassar vi in igen, står några meter bort, låter alla andra gå fram först innan vi gör det. Han ser frågande men glad ut. "Vi måste säga tack igen.Verkligen, tack." Sen sjunger han vem kan segla på engelska för bara oss, lutad mot mitt öra."Det fina med den här översättningen är - Who can part from a dear friend, without a tear on their chin" för om tåren nått hakan, då är det en väldigt stor tår."   Såhär i efterhand är det hela smått overkliget, sånt här händer ju inte. Den artist som inspirerat en så oerhört, fått en att fortsätta när allt känns meningslöst och man tänker ge upp, den artisten kan väl omöjligt vara så här ödmjuk.Jo, Jens är den mest ödmjuka, snälla Artist jag mött, med de finaste öronen och de vackraste, mest vakna ögonen som tycks se allt, även när de blundar. Puss