Every time I close my eyes, it\'s like a dark paradise.

(mössa- mammas killes mormors gamla. Jacka- Bikbok skjorta-humana kjol-monki.)   Det känns som om det är så jävla värdelöst. Jag bara springer och springer men dras allt längre och längre bakåt. Jag försöker och försöker att göra allting bra, att  må bra, att skjuta ut allt det onda och hemska ur mitt bröst men det har satt sig fast i mitt kött och jag kommer aldrig få ut det utan att riva sönder mig själv helt och hållet. Kan man laga något så trasigt och förstört? Skolan. Bara tanken på skolan gör mig illamående. Bara tanken på mig själv gör mig illamående. Och jag tvingar mig dit, tvingar mig själv att gå genom korridorerna som om allt var som vanligt. Men jag kan inte tvinga mig själv att le, att hälsa, att orka anstränga mig för att inte tappa folk. Och kanske, gör det inget att tappa dem man inte orkar kämpa för, de som inte kämpar för att ha kvar en?Jag gör så många lärare besvikna och mest av allt den bästa. Han som man inte vill göra besviken. Och jag vill sätta mig ned med honom och be om ursäkt och förklara allt, helt rakt, helt ärligt. Inga överdrifter, inga underdrifter. Jag vill, men jag vill inte börja gråta. Jag vill inte att han ska behöva säga "Så ja" och "allt blir bra, gråt inte" . Jag vill bara säga till honom att det känns liksom så jävla värdelöst, för hur än jag springer så dras jag bara bakåt.  Jag har börjat träna. För att orka springa lite längre.   Puss