Det är ju inte bara dåligt. Det är bara inte bara bra, för just mig.

[Jag ikväll.] När jag går den välkända vägen från saltsjöbanan till Markusplatsen 7, tickar det i mig. Som en bomb. Min andning blir  snabb och paniken bultar i mig. Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken och tänker bara "Nej, nej, nej nej!Jag vill inte, jag klarar det inte. Jag kommer dö." Sen går jag in genom dörrarna och jag dör inte. Det känns faktiskt lite fint att krama folk igen, samtidigt som jag hatar det så fruktansvärt mycket. Hjordar av nya människor i trappan får mig att tappa spåret helt, att tappa andan. "De hatar mig. De hatar mig redan" tänker jag fast jag vet att det är dumt. Efter varje kram man får följer två frågor: "Hur är det?" & "Hur har din sommar varit?" ett utav svaren blir ständigt en lögn, "Det är bra!" Det blir enklast så. Alla nya ansikten, rädda, nyfikna, självsäkra,glada, blyga, osäkra och livfulla. Jag avundas dem. Någon säger att hon sett ett inlägg på min blogg där jag skrev att jag inte orkade mer, att stressen och skolan tog kål på mig. Fan, Fan, Fan. Jag förklarar att det är individuellt, det blir vad man gör det till. Hur ska hon kunna veta att det inte är skolan det är fel på, det är mig. Det är jag som bryr mig för mycket om vad andra tycker, som har för höga krav, jämför mig för mycket med andra, granskar varje blick någon kastar- eller inte kastar- på mig och tror mig veta utifrån det exakt vad de tycker om mig. Det är jag som satt mig i en roll som inte speglar den jag känner mig som. Glada, galna Gry, det är ju inte jag. Dag två är det inspark och jag hyperventilerar inte när jag går in genom dörren. Jag håller i lekar och är överdrivet glad, högljudd och positiv. När jag kommer hem ligger jag i fosterställning i sängen och förbannar mig själv. Hur betedde du dig egentligen Gry? Varför var du sådan? Jag avundas alla som är ny på en skola (vilken som helst), alla som har en ny chans, som bara har nya människor att lära känna och som kan vara sådär löjligt naiva och älska allt tills verkligheten slår dem. Jag hindrar mig själv från att lova att i år ska jag orka, jag vill inte lova något jag inte kan hålla. Istället lovar jag att i år ska jag försöka på nytt, i år ska jag inte vara så falsk när det kommer till vad jag känner, jag ska försöka få ettorna att känna sig mer välkomna än vad jag gjorde. Det ska blir bra. Kanske.   Jag är så rädd att någon ny etta ska läsa något och själva bli rädd och vore det mot all förmodan så så vill jag säga: Oroa er inte, ta allt som det kommer. Rytmus är en bra plats, särskilt om man slutar bry sig om vad andra tycker. Det viktigaste är att man själv mår bra. Rytmus är en så avslappnad skola, lite som ett andra vardagsrum som någon så fint uttryckte det någongång. Man kan spela i korridorerna, ha tofflor inne och koka te i pentryt, man kan kramas, det finns folk som bryr sig, många lärare är guld värda och lokalerna är fina. Det är inte bara dåligt. Det är bara inte bara bra, för just mig.   Puss.