22 september 2012.

22 September 2012   20.00 När vi kliver av spårvagnen berättar jag att jag har en olustig känsla i bröstet, det känns som om något kommer gå fel ikväll. Och något går fel, men inte runt omkring utan inuti. Något går sönder, brister, river upp, krossar, dödar inuti mig och jag kan inte spela oberörd.   02.15 Tunnelbanan luktar svagt av alkohol och cigaretter och jag gråter tyst. En stilig man i mustasch framför mig frågar försiktigt om det finns något han kan göra (man hör på rösten att han fick ta mod till sig för att fråga) "Nej" svarar jag. Han undrar om jag är säker och jag vill fråga om han vet hur man lagar en trasig själ men svarar bara: "Ja,  tack ändå"  När jag kliver av ler jag mot honom, för att han tog mod till sig och visade att det finns folk som undrar och bryr sig, även fast de inte känner en.   Puss.   (bra att lyssna på just nu är förresten detta: Om tiden vill ifatt och ca. ALLT med den svenska björnstammen.)