Svettas & Fryser. är Glad & Iriterad. Är sjuk.

Men visst är det så? Så fort man är sjuk, då har man plötsligt tid över. Och då inser man att man borde skriva ett inlägg i sin blogg. Baraförattdetvasåhimlalängesensist. Och då, då är det tomt i hjärnan. Bara eko:n av saker man läst i andras inlägg. För liksom, ni vill väll inte läsa om hur många grader feber jag har? Eller hur himla ont i halsen och huvudet jag har? Vad jag har gjort för att fördriva tiden? Exakt vad jag har ätit av, alldeles för mycket bara för att jag har tråkigt?Men vet ni vad jag tänker tjata om? Något som ni egentligen skiter i. Något som jag är livrädd för. Jag blir alldeles svettig och orolig av blotta tanken. Fjärilarna i magen dyker plötsligt upp igen och lever rövare. Och ändå har jag valt det helt själv. Jag ska flytta.Inte till en stad i närheten för att morsan har fått jobb. Utan till min pappa. Som bor i Schweiz.Jag föddes där, men när jag var sex och mina föräldrar skilde sig så flyttade jag hit till Sverige med mor och lillebror. Drog ner till farsan ett par gånger om året. Han hälsade på oss varannan månad. När jag var där i sommras, insåg jag att, här. Här vill jag bo. Jag känner inte många i min ålder. Ingen sådära jättebra. Jag kan språket. Iallafall nästan. Men det kommer att bli många pinsamma stunder då jag får fråga "va?" om och om igen. Jag måste tyvärr gå om åttan. Bara för att komma in i systemet och så. Jag kommer att vara tvungen att plugga hur mycket som helst. Men jag kommer få bo hos min pappa. Jag kommer att få träffa mina halvsyskon oftare än en gång om året. Alla andra släktingar också förstås. Jag kommer att få fler och helt andra valmöjligheter. Kanske, kommer jag att känna mig mer hemma.För kanske ett halvår sen blev det helt bestämt. Jag insåg nog aldrig riktigt vad jag hade gjort. Gör nog inte riktigt det än. Men nu är jag rädd. Eftersom efter att jag har flyttat ner i Augusti, så är det helt svart. Jag har ingen jävla aning om hur det kommer att bli. Men jag ska försöka att konsentrera mig på att njuta nu. Av sista tiden med alla vännerna. Även om jag kommer att träffa dom sen igen, så kommer det aldrig att bli samma sak. Jag kommer aldrig att sitta bredvid dom på en lektion igen, aldrig skratta och prata på rasterna, umgås efter skolan, festa och ha kul på helgerna. Aldrig mer. Nej ush, jag ska inte tänka så. Bara njuta. Villken underbar start är det inte då att bli sjuk och missa en av dom tre sista skoldagarna? Haha. Puss på er som orka att läsa.