ett år sen min morfar försvan..

jag finner inte orden. så blir nog inte mångra rader om dehär.. men jag  vill säga att jag saknar dig .känner att jag fortfarande inte riktigt kan koppa att du är borta.. allt som vi vart med om.allt som har hänt här i livet.  o jag kan inte sluta tänka på gånger då ,jag bara vill ifrån dig när du levde, för jag inte orkade vara där för de var tråkigt o blablabla.  så var de ju i slutet.  men nu när du är borta så inser jag hur jävla fel ute jag var.  för jag skulle kunna göra vad som helst för att få träffa dig igen . en sista gång.bara få säga hejdå ..du var en stark person! . när mormor dog så klara du av att flytta ifrån där ni bodde tsm . du fortsatte att le o du fortsatte att skratta,var alltid på humör o man kan inte finna ngn med ett större hjärta! .  jag kommer aldrig glömma dagen då jag fick reda på att nu är du borta.  bara några dagar innan beskedet kom så hade jag bestämt mig för att sova hemma hos dig med familjen , o inte åka hem till miina kusiner för en gångs skull . hade bestämt mig för att skärpa mig . men de var ngt jag inte hann att göra .för beskedet det kom , o de kom som en chock . just nu  så skriver jag av mig , de är de en blogg är till för väl? så om du inte orkar läsa så okej för mig . som sagt så kommer jag aldrig glömma den dagen då vi fick beskedet. jag var med mina två kompisar, jag satt vid datan o dem låg i min säng . telefonen ringde hela jävla tiden o jag blev förbannad ,för var ju ensam hemma. så var tvungen att svara o jag hatar att svara i hemtlf . men när jag väl svarade så vare mina kusiners föräldrar från mariestad,dem fråga efter mamma o jag sa att dem är i stan . dem sa okej o la på . jag sa till mina kompisar *mina kusiner kmr nog komma hit . dem ringer bara när dem kommer hit * . någon timma efter så kommer min lillasyster,pappa o mamma hem . dem öppnar min dörr o pappa säger att morfar dött .  o de tar ett tag innan jag fattar vad han sagt , jag kollar på mamma o hon gråter som fan . min syster går upp på sitt rum o pappa säger till mina kompisar att dem kanske ska gå o jag blir arg som fan o skriker till honom att dem inte alls ska hem , smäller igen dörren o sätter mig vid datan igen . försöker låtsas som om ingenting har hänt , då en av mina kompisar frågar * vem har dött,sandra?* o jag ska svara,när jag märker att jag inte kan . de tog kanske fem min innan jag kunde svara på frågan . o då viskade jag fram *min morfar* . o försöker att le . som jag alltid gör . dem säger *shit , är du inte ledsen?* . jag svarar inte på de . bara kollar dem i ögonen o får ett till svar av dem *jo de är hon ..*. jag skiter i att svara . lr rättare sagt jag kunde inte svara för min röst den blev strypt o jag kunde knappt andas . gick in på toaletten,lät mobilen ligga kvar på mitt rum . där inne satt jag ihop kurad mot väggen .  satte på vattenkranen så jag inte skulle höras . vet nt hur länge jag var där inne ,men tårarna tog aldrig stopp . jag minns att mina kompisar kom o knacka på , sa att min mobil ringde osv . men jag svarade inte .låtsades som om jag inte hörde.  till slut så orkade jag inte sitta där mer. jag ville bara ut . ut o springa . ut . ut från mitt hem . så jag torkade ttårarna ,satt kvar ett tag tills jag fått normal färg i ansiktet o ögonen .gick in på mitt rum o sa *vi drar ut* . dem gjorde inget motstånd ,vi gick ut . minns knappt vad vi gjorde för mina tankar var i en annan värld .   jag minns inte vad som hände lr vad vi gjorde. men till slut så var jag hemma . vid min data.  la mig tidigt ,men somnade nästa morgon,hela natten bestod av ångest o tårar.   dessa nätter upprepade sig om o om igen i veckor .  när tiden var inne för begravningen så ville jag bara ut . ville inte vara med på begravningen men jag visste att jag var tvungen o ville inte svika mamma genom att säga att jag inte ville dit  .så jag följde med . jag minns inte vad prästen sa ,jag minns inte vad folket gjorde . men jag kommer ihåg att jag satt o önskade att prästen skulle hålla käften .för han gjorde allt värre.  jag har varit på nårra begravningar förut . men ingen som denna . jag lipade under 90 % av hela tiden vi var i kyrkan .  jag HATAR att gråta inför släkt o familj men här kunde jag inte hålla mig . o ngt jag hatar ännu mer är att bli tröstad av släkt o familj . jag tkr de är äckligt , de är konstigt men jag blir äcklad o arg om ngn försöker trösta mig . jag hatar det. o  pappa försökte självklart trösta mig under begravningen ,d gjorde ju allt bara värre .efter som jag inte klarar av att folk som är i familj o släkt rör vid mig . jag blir äcklad som fan o arg . så jag satt intryckt mot väggen för att ingen skulle kunna nå mig . när alllt var över. så tänkte jag *jag klarade det* men de var bara början på helvetet. under flera månader har jag gråtit varje natt .men jag har bestämt mig ,jag ska gå vidare. inga tårar på min kind,jag är stark,ska klara mig igenom dehär. de hade inte gått om mina vänner inte funnits här , men mkt  har förändrats sen den tiden du försvann ,allting är anorlunda nu .  jag har fler vänner nu än då , jag är gladare nu än då , även om de kommer  dagar som jag gråter i deprision o ångest. men jag ska ta mig ut . jag har bestämt mig nu  .  o de finns så mkt mer än att du försvann som har gjort så jag fått denna depprision o ångest. jag hade de redan innan du försvan.men den blev värre då du försvann . men jag ska kämpa mig upp igen , ska vinna mitt liv tillbax. lämnar allting bakom mig , de jag förut varit deppig över är inte längre värt mina tårar .jag kommer alltid sakna dig morfar ,men vi ses snart i himmeln , o jag vet att du är lyckligare där du är nu . o de andra som förstört mig ,de håller jag på att lämna nu . ska glömma de förflutna o leva i nuet . mina vänner har gett mig styrkan o jag ska klara dehär ,jag går från glöden till lågan o mitt hopp de tänds igen  , jag hoppas inget händer nu för jag ska ta mig från dehär! . jag älskar er alla som har funnits där,o jag älskar er alla som har fått mig gå mot bättre dar <3