Orättvisa.

(Ett inlägg jag skrev för några dagar sedan men inte publicerat förrän nu.)Saknaden av någon som man aldrig riktigt känt.Den saknaden kan för mig vara den absolut jobbigaste.Jobbigaste, just för att man aldrig hunnit lära känna.Tomheten som blev lämnad kvar.Kvar efter dig.Den kommer aldrig att försvinna.Inte heller du.   Du är inte med mig fysiskt.Men du finns med mig i mina tankar.Där finns du dagligen.    Tanken av att jag en gång varit i din närhet och du i min, känns overklig.Det känns jobbigt men på samma sätt fantastiskt. Jag önskar att jag kunde fått berätta för dig vilken betydelse du har och kommer att ha i mitt liv.Det liv som du utan något som helst val lämnade mig ensam i.     Varför du och inte jag?Hur kunde det bli såhär?Skulle vi inte gjort det tillsammans?Det är frågor som jag ofta funderar över.Jag funderar men får inget svar.Det kommer jag aldrig att få. Att jag får vara med om det här och inte du, känns orättvist.    Jag skulle göra vad som helst för att få träffa dig igen.Jag skulle ta vara på den dagen som ingen annan.En dag.Det är det enda jag begär.    Men jag får alltid samma besked. Det är omöjligt.Omöjligt, hur mycket jag än försöker.    Vi kommer träffas igen.Men då är det jag som kommer till dig.Till dig på andra sidan.