Broken!

Jag måste få ur mig det här nu... Jag satt på bussen hem nyss och grät, grät non-stop  pga  att jag inte vet vad  jag ska göra.. Jag vet varken ut eller in... Jag tror inte att du förstår vad du har gjort för mig, hur kan du? jag har inte berättat för dig..  But here it comes: Du är den första killen på flera år som inte tittat på mig som att jag när som helst ska bryta ihop och gå sönder.. Antagligen för att du inte vet ALLT om mig och vad som hänt mig, och för mig har det varit skönt att känna att "det här är en person som är med mig, inte bara för att han tycker synd  om mig" Du är den första killen som inte försökt ändra på mig, även om det inte är så, så får du mig att känna att jag duger, alldeles utmärkt..precis som jag är.. Du är den första killen, på flera år som fått mig att lé, från insidan och hela vägen ut..   När  jag är med dig, så känner jag mig trygg.. Hur kan jag låta bli?..när jag ligger i din famn och  du håller mig så där hårt som man vill bli hållen, som att du aldrig kommer att släppa taget..Det bästa är, att du drar fram den personen som jag en gång var, den personen som jag saknar  som mest.. Jag tror inte att du någonsin kommer att förstå vad du har  gjort för mig,  du har fått mig att känna igen..  Och för det kommer jag att vara dig evigt tacksam,´hur det här än kommer att sluta.   Jag träffade dig, när allt var som värst..Och även om jag inte visste det då, så skulle du vara den personen som skulle vinna mitt hjärta och få det att slå,  extra hårt och extra snabbt.. I mina ögon är du helt fantastisk, ditt leende,  ditt hår och dina fina ögon...ja, det finns nog inget som  jag inte tycker om  med dig.   Jag gråter i ren frustration, att det ska vara så svårt, att yttra några  få vackra ord.. "Jag gillar dig" vem vill egentligen inte höra något sånt? så varför ska det vara så svårt? ska rädslan för nederlag verkligen få vinna, när  jag har så mycket mer att vinna?