Kulorna är borta
Idag så kastrerade vi lilla Chilli. Eller ja, vetrinären gjorde det. Jag tycker så synd om honom! Chilli alltså, inte veterinären.Han går omkring och ser olycklig ut samtidigt som han då och då tittar ner där hans kulor brukade dingla. Sedan tittar han upp på mig med sorgsen blick innan han tittar tillbaka på den tomma platsen och suckar djupt.För att han inte ska slicka sig på såret så måste han ha en tratt på huvet, och han vet inte riktigt hur han ska hantera den än. Han slår i den där jävla tratten överallt och blir livrädd varenda gång. Som när han skulle in i mitt rum. Först slår han i tratten i dörren, hoppar till och tittar sig nervöst omkring. Sedan slår han i tratten i sängkanten, hoppar till och tittar sig nervöst omkring. Sen försöker han nosa i golvet men slår då i tratten, hoppar till och tittar sig nervöst omkring.Trots att det är synd om honom så kan jag inte sluta skratta.