första veckan

De fem dagarna på Idun, dagvårdsenheten, gick hur snabbt som helst. Det är märkligt hur snabbt man kan känna total samhörighet och gemenskap med människor som man för fem dagar sedan aldrig pratat med. På fem dagar har jag nog pratat mer om mina problem än vad jag gjort på fem år, vilket både känns skönt och konstigt.    Känner mig väldigt frustrerad när jag märker hur dåligt de andra tjejerna mår och mått. Kan inte för allt i livet förstå hur de kan vara missnöjda med sig själva,  de som är så smarta, kloka, roliga, söta och fantastiska. För mig har det ändå känts som att ätstörningarna är något jag fått på köpet med mitt fula utseende och min korkade hjärna, och det gör mig så frustrerad att se alla de här tjejerna med sån potential att ha slösat bort så mycket tid. Lite svårt att förklara vad jag menar, men det är som att jag känner samhörighet med dem men ändå inte för de är ju allt jag inte är; kloka, fantastiska och söta.    Jag är väldigt glad att jag hamnade på Idun och att jag började samma vecka som F. Utan att hon säger något så känns det bara som att hon förstår precis och att oavsett hur dåliga skämt jag säger så vet jag att hon skrattar. Kanske för att vara snäll iochförsig, men ändå. Efter att vi spenderat fem minuter ihop i rökburen kunde jag fylla i hennes meningar och så kunde vi garva åt hur stört vi beter oss ibland. Och där lättade tusen stenar från mitt hjärta ungefär.    Nu är det två hemmaveckor. Det ska bli läskigt men samtidigt spännande. Vill veta att jag klarar av det jag övat på under veckan, vill veta att jag kan få igång min hunger/mättnadskänsla och att jag klarar av att lyssna på min kropp. Fast jag saknar redan Idun på något konstigt sätt. Som F sa; "Så fort jag kom in i rummet kände jag mig trygg, det är som min mammas livmoder" Jamen.... typ. Fast inte lika slemmigt.    Varje dag har jag utvärderat med johan om hur det har gått. Tänk om jag inte hade haft honom, tänk om jag inte hade haft honom att komma hem till som kliar mig i håret eller masserar min nacke eller slickar mig i ansiktet när han lekar att han är en hund. Tänk vad mycket svårare det hade varit då.