sitter på facebook

Jag är en av de där som hatade högstadiet, ni vet en av de som absolut inte grät för att man skulle sakna sin klass utan grät av lycka för att man skulle slippa dem. Jag var en av de som såg gymnasiet som en befrielse.Ja, jag var en av de som var mobbade på högstadiet. Jag passade inte in så de kom på en sjuk anledning för att frysa ut mig som egentligen inte var sann. De kom på att jag som redan var halvt utfryst var elak mot en tjej i klassen. Hur patetiskt låter inte det? Att någon som är halvt utfryst skulle säga elaka saker om en i klassen så man kunde bli ännu mera utfryst? Låter det logiskt?Hur som hellst, sitter på facebook och ser i deras fotoalbum. Jag mår illa. Allihop är fortfarande pappa-betalar-flickor och har inte kommit fram en enda centimeter i deras liv, om inte deras pappas plånbok hjälpt till. Men nu är det jag som har jobb, mig som det går bra för, det var jag som skaffade en pojkvän som kunde hålla sig till en och inte tusen. Jag mår illa av synen, jag tycker ni är patetiska väsen ut i fingerspetsarna.Jag skulle kunna lägga ut era namn, för jag vet att ni aldrig skulle komma på tanken att läsa just min blogg.Tala inte till mig, säg inte hej, vinka inte till mig. Fråga inte hur det går för mig, jag vet att ni frågar för att lindra ert samvete. Att det går bättre nu kanske skulle göra att jag glömt.Det kunde ta två veckor innan ni ens sa hej till mig.Jag vill inte ha er i mitt liv, våga fan inte säga något till mig nu.