Sätt på en sång, gärna något om ett sorligt människoöde av och med Johnny Cash och läs

Det har gått 2 år sedan jag mötte dig sist, du var förstörd och du var en helt annan person än den jag en gång hade lär känna. Jag såg dig stå med båda fötterna på jorden men visste att du var lika hög som ett höghus. Du var borta, någonstans där uppe. Den gången, då jag mötte dig för första gången så strålade du. Det var du som var han den där populära, karismatiska, du var den alla ville ha som vän. Och så valde du mig! Jag förstod det inte då och jag fortfarande inte. Jag var helt förstörd efter högstadiet, efter tiden som mobbad och utfryst. Ansiktet hade blivit nedspolad i toan, de hade hållt brinnande papper framför mitt ansikte för att de visste att eld var min störta skräck. De hade sparkat på mig och jag låg där på marken, utan förmåga eller ork att resa mig upp själv. Men så kom du, du reste mig upp. Jag visste mycket väl vad du gjort tidigare i livet, vad du hade tagit, med vilka och jag visste att det var inte lite utan det var mycket. Det var jävligt mycket. Men naiv som jag var tänkte jag inte på det då. För då var allt helt fantastiskt, livet var fantastiskt. Vi gjorte allt och utan varandra var vi ingenting. Vi sjöng tillsammans, du spelade gitarr och jag sjöng. Jag kommer ihåg när vi satt timme efter timme och pratade om allt. Jag hade fått en vän, du var den bästa.Men så kom den mörka tiden. Du började igen. Jag var där, det var vi allihop. Vi kunde inte stoppa dig och vi såg dig sjunka djupare och djupare tills du bokstavligt talat satt nede på botten. Jag fick se de vita striporna, jag såg sprutorna och jag kände doften av den där sötaktiga röken. Du gjorde saker du aldrig gjort förut, saker du inte visste hur man gjort, din kropp utforskade, du tog nya droger och nu klarade du inte av att sluta. Du var borta i veckor från skolan, du slutade i skolan. Din stämma bar inte och du slutade att sjunga. Du försvann i månader och ingen visste vart. Vi frågade din pappa, din mamma, ja vi frågade till och med de jävlarna du köpte den jävla skiten från! Men ingen visste. Det var lönlöst.Jag kommer ihåg den gången du var det enda som fick mig att gå upp ur sängen om morgonen. Du torkade mina tårar. Du var min bästa vän. Du var den enda som trodde jag kunde bli något, på riktigt. Du var den som kunde få mig att skratta. Du tog slagen för mig. Du tog allt.Från den lilla platsen vi kallade hemma, är det ingen som vet namnet på den plats du bor.Du är väl i Stockholm igen, på någon gata. Du flydde från oss som älskade dig mest och blev en av två miljoner. Du svarar inte på mina sms, och när du svarar så svarar inte jag.Jag har prövat att sluta älska dig min vän, det lilla som är värt att kalla människa i dig är borta för länge sedan. Men trots att du är bort och död för mig så kan jag inte hjälpa att älska dig.Du var ju han som var min bästa vän.