Trasigt pussel.

Länge har jag funderat på vad det egentligen är som får mig att gråta så förfärligt mycket varje gång jag bryter ihop. Sedan jag var tretton år har jag haft många tillfällen då jag fullständigt ha brutit samman utan att förstå exakt vad som får mig att gråta så mycket. Jag kan ju ursäkta mig med att det är hemskt att leva med det faktum att jag blivit utsatt för övergrepp av en familjemedlem, en storebror, som alltid borde ha skyddat mig. Men jag har alltid vetat att det inte är hela sanningen.    Sanningen är att jag sörjer. När hela ens liv krasas sönder till småskärvor så har man, enligt mig, två valmöjligheter. Antingen kan man ligga kvar och ge upp fullständigt, eller så kan man resa sig upp från marken för att plocka upp bitarna och försöka lappa ihop sitt liv igen. Om och om igen har jag valt det senare alternativet. Problemet är bara att man kan inte alltid hitta alla bitar.     För att lättare kunna förklara det kan man säga att varje människa är ett pussel. Mitt pussel gick itu i tusen bitar. Jag har väldigt många bitar nu i efterhand, men inte alla. Och det kommer jag heller aldrig att göra.     Natten jag våldtogs dog en bit av mig. Den biten är borta för alltid. Jag kommer alltid att leva med ett hål i själen. Jag kommer alltid att vara ett ofärdigt pussel. Och hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig kunna lappa igen tomrummet. Det kommer alltid att finnas kvar där. Som en ständig påminnelse. För resten av mitt liv.