När teknologi dödar

Jag läste just ett blogginlägg (länk finns nedan) som verkligen berörde mig...   http://separation.se/till-man-fa-kvinnor-lamnar-ett-levande-forhallande/    För några inlägg sedan så skrev jag om min "stora kärlek" - den existerar inte mer. Det fungerade inte riktigt... Jag försökte verkligen allt och om jag ska vara ärlig var jag nog en väldigt jobbig flickvän också som "bara klagade". Problemet med mitt klagande var att jag inte berättade vad som verkligen gjorde mig ledsen, utan reagerade istället väldigt starkt på småsaker.   Det enda jag ville var att han skulle älska mig mer än teknologin, älska mig lika mycket tillbaka alltså. Jag vet om att han älskade mig, men det var inte tillräckligt. Som kvinna med svår depression emellanåt så krävde jag ytterst lite. Jag ville bara att han skulle lägga undan telefonen och sin platta samt stänga av sin dator när vi väl träffades, vilket inte var så ofta. Hans beroende gjorde honom blind och han hörde helt andra saker än vad jag sa. När jag bad honom att lägga undan alla teknologiska prylar och umgås och tala med mig verkade han se det som att jag bad honom att sluta upp med allt spelande helt, vilket inte var sant. Många hade begärt det, men jag visste att han skulle ha valt teknologin före mig. Därför bad jag aldrig om det.    Det tog ett tag innan jag verkligen lämnade honom, och det var inget lätt beslut. Det ironiska var att det som faktiskt fick mig att gå ifrån var att jag började lyssna uppmärksamt på allt han sa, ställde lite frågor som jag var nyfiken på. Allt han sa, allt han skämtade om men ändå verkade mena, och blicken... Det var verkligen skrämmande. Jag insåg att jag inte var den enda han var redo att ge upp bara för att kunna sitta och spela på sin dator etc. Det gjorde ont att höra. Ibland försökte jag komma med förslag som inte inkluderade teknologi, vilket han genast skrattade bort, och mitt mod bara sjönk.    Den där blicken han hade... Det var nog den som fick mig att inse att det inte var lönt att försöka mer, han skulle aldrig någonsin kunna älska mig lika mycket tillbaka.    Därför lämnade jag honom. Det fanns ingenting mer att kämpa för. All energi och all kärlek jag gett de senaste 17 månaderna var förgäves... Han kunde verkligen inte älska mig mer än teknologin, det fanns inte med i hans värld.    Det gjorde så ont att läsa blogginlägget jag länkade där uppe. Jag undrade om min ängel någonsin tänkte i de banorna. Själv tänkte jag sådant hela tiden, för jag ville verkligen göra honom lycklig. Gjorde han detsamma? Eller tog han mig verkligen för givet på det sättet, inte bara i verkligheten? Hur mycket tänkte han på mig?   Jag vet nästan ingenting om den människan. Det gör så ofattbart ont att ha spenderat ett och ett halvt år med någon och ändå se en främling framför sig när man möter hans blick. Jag fick aldrig höra hans åsikter, tankar eller känslor... Han ville släppa in mig. Han kunde inte ens berätta hur jobbet varit, mer än "bra", innan han började pilla på telefonen och slutligen gick upp på sitt rum för att spela mer dator.    För mig var han min räddning. När jag var tretton år och min depression började för att jag insåg var som verkligen hade hänt mig i min barndom, då jag verkligen förstod. Varje minne var som ett knytnävslag som tog andan ur mig, smärtan som skar i mig likt knivar. Någonstans i det mörka fick jag för mig att äkta kärlek skulle ta bort smärtan. Att jag en dag skulle hitta någon som gjorde mig starkare och finnas där för mig, och förhoppningsvis skulle jag få göra detsamma för honom. Men han ville aldrig vara där...    Nu vill jag inte att ni ska tro att han är den hemskaste människan på jorden. Han var väldigt snäll, rar och charmig. Han fick mig att skratta mycket och när han lade märke till mig... det går inte att beskriva den känslan. Jag var så, sååå lycklig först. Men så slutade det... Jag fanns i hans liv så jag tror att han kände att han inte behövde "försöka" så mycket mer nu när han hade mig. Till sist måste han ha glömt bort mig i princip, tagit för givet att jag alltid skulle finnas där...   Jag blev kär i hans sociala sida, alla blev det. Han är världens mest underbaraste kille när han inte har någonting teknologiskt i närheten. Men så fort han kommer i kontakt med en telefon eller en dator så är han förlorad.    Teknologin tog död på vårt förhållande. Jag lämnade inte honom förrän jag var helt säker på att gnistan inte gick att återuppliva igen.    Det gör ont.