Jag var inte det enda offret för pedofilen...

Precis som rubriken berättar så var jag inte min brors enda offer. Men som tur var var det ingen av de andra barnen som drabbades lika hårt som jag och faktiskt blev våldtagna. Det räckte inte för honom att bara ha mig att "roa" sig lite med utan han ville ha andra barn också, och han använde mig som lockbete. Det här har jag aldrig någonsin delat med mig för någon innan.    Precis som vissa kidnappare har använt sig av ett barn som fått vara med för att fånga unga offer i samma ålder, använde min bror mig. Jag var inte alltid med, tack och lov.   En av de drabbade var en vän till mig. Hon sprang med honom upp till vinden, skrattandes för hon trodde att allt var en lek. Jag satt på mitt rum och försökte låta bli att gråta. Exakt vad han gjorde med henne vet jag inte, men hon kom aldrig någonsin hem till mig igen och bröt kontakten med mig. Jag var då 7 år gammal.    Det fanns också ett par andra som jag umgicks med i min barndom, ett par pojkar. Jag vet att han kom åt dem på något sätt, men liksom min andra vän, så var jag inte med och jag vet inte riktigt vad som hände och när det hände. Dock bröt de kontakten med mig och talade aldrig med mig igen.    Men det hände faktiskt en gång att jag satt med när han "roade" sig med en flicka. Hennes familj var släkt med mammas pojkvän och hade kommit över på middag. Rickard hade fått med henne upp på vinden och sagt till mig att komma. Jag kände mig kallsvettig och svimfärdig då jag visste att någonting skulle hända. Det var trolleritrick som stod på menyn. Trots sina psykiska sjukdomar så är min bror, och våldtäktsman, inte dum. Han visste att om jag var med skulle flickan tro att allt var som det skulle och kunde han dessutom vara underhållande skulle hon kanske till och med tycka att det var roligt - vilket hon tyckte också.    Det känns skamligt att berätta detta... Det är en sak när det är jag som är drabbad, men en helt annan när man hjälplöst tittar på medan någon annan utnyttjas och inte förstår. Hon var nog 5 år då detta hände. Vi fick ta av oss våra strumpbyxor och trosor medan han "trollade bort" pokémonfigurer och sedan "trollade fram" dem igen från våra snippor. Och självklart var han ju tvungen att smeka fingrarna där nere för att "få fram" dem igen. Flickan tyckte att det var lite kul för det var trots allt trolleritrick han bjöd oss på och hon förstod ju som sagt inte. Jag var ungefär i samma ålder som henne, kanske något år äldre, men jag förstod i alla fall hur fel detta var. Men jag sa inte ifrån och jag berättade inte detta för någon då jag levde under hot. Själv var jag mest rädd och jag försökte bara låta bli att börja gråta eller jämra mig när pokémonfigurernas hårda delar skar mig när han drog dem mot mitt kön.   Detta är nog ett av de mest obehagligaste minnen jag har från min barndom som har hemsökt mig i flera år nu. Jag kan inte ens se flickan i ögonen nu, tretton år senare, och veta att jag inte gjorde någonting för att hon skulle få någon rättvisa skipad. Hon blev ett offer för en pedofil och än idag är det en hemlighet.    Jag vet att det var fegt av mig då att inte säga något, även om jag bara var ett litet barn. Och jag vet att det är ännu fegare av mig att inte säga något nu, trots att det var så länge sedan.   Känslorna är väldigt kluvna. Det känns som att det är mitt ansvar att låta min och hennes familj veta att jag inte var den enda som blev utnyttjad. Men samtidigt känns det som att det vore fel av mig att avslöja detta om henne. Hon är ju trots allt nästan myndig och borde få göra sina egna val. Så vilket är rätt?