Hur jag träffade Loverboy

I detta inlägget tänkte jag berätta om hur jag träffade min pojkvän och hur det kändes för mig.   Här på bloggen kommer jag att kalla honom för Loverboy då jag har lovat att hålla honom anonym. Anledningen till att jag berättar detta är för att:   1. Någon av er kära läsare kanske undrar hur det är att träffa "den rätte" och hur det kan kännas efter att ha isolerat sig från omvärlden och inte har mer erfarenhet av män än att de väldigt, väldigt enkelt kan skada en.    2. Jag kommer nämligen har fler inlägg om Loverboy och hur saker vi gör/säger tolkas av mig, som tidigare blivit våldtagen. Därför är det enklare att ta Loverboy-delen från första början.          Det var ungefär vid december 2012 som jag för första gången hörde talas om Loverboy.    En vän till mig var tillsammans med en kille vars bästa vän (Loverboy) var trött på singellivet och ville träffa någon. Min vän och hennes partner tyckte att jag var den självklara tjejen för Loverboy.    Det var först den 3 april 2013 då Loverboy kontaktade mig för första gången. Jag satt och läste en bok när jag plötsligt fick ett sms där det stod "hej". Då jag inte hade gett ut mitt nummer till någon nyligen och jag inte kände igen numret som skickat sms:et frågade jag vem det var. När jag fick svaret var jag inte så glad. Jag hade tvekat väldigt mycket till att ta kontakt med denna killen eftersom jag visste att det var en "hopparning" och jag var rädd för vad som skulle hända om jag fick känslor för honom. Skulle jag bli sårad? Vad förväntades av mig? Skulle vi bli tvungna att ha sex med en gång? Kommer jag att börja tänka på våldtäkten medan vi har sex?   Det var min väninna som hade gett Loverboy mitt telefonnummer. Hon visste att jag var väldigt blyg och mycket, mycket tveksam, och vill hjälpa mig lite på traven. Först blev jag irriterad och var väldigt snäsig mot Loverboy i mina svar, men det dröjde inte länge förrän han fick mitt hjärta att smälta. Han var snäll, rolig, omtänksam, förstående etc. Den enda nackdelen var att han var en dator-kille och ville gärna spendera hela dagarna vid sin dator, men det var inget jag såg som ett problem då eftersom det kändes mer säkert än en kille som ville dra med mig ut på fester varje helg. Så för mig kändes det väldigt bra med en lugnare kille som inte förväntade sig en partytjej.    Vi hördes av varje dag och kom bara varandra närmare. När jag var på ett museum, den 22 april, med min klass fick jag plötsligt ett sms där han sa att han ville träffa mig. Min första reaktion var kväljningar... Jag var såå rädd och nervös inför det första mötet. Under sista delen av rundvisningen kunde jag inte låta bli att kasta blickar mot ingången minst en miljon gånger samt krama sönder min väninnas hand. Ginger (min väninna) tyckte att detta var gulligt och kunde inte låta bli att retas lite med mig. Det kändes som att jag skulle svimma. Det var inte så att jag inte ville träffa honom, men jag blev ändå helt skräckslagen inför tanken på att vår lilla romans skulle bli till en verklighet.    Han kom aldrig till museet, utan satt istället och väntade på oss vid stationen. I den stunden var jag så nervös att det var ett under att jag inte svimmade, eller kräktes. Han var nästan två huvuden längre än mig, hade lockigt, mörk hår, blågröna ögon... Han var vacker. Dock märkte jag knappt detta för jag fokuserade stenhårt på att inte börja hyperventilera. Det var mest Loverboy och Ginger som pratade då jag knappt förmådde mig till att öppna munnen. Det var knappt att jag förstod vad de pratade om. I mitt huvud kunde jag höra mitt bultande hjärta och nervositeten började nästan övergå i skräck.    Mina känslor var väldigt kluvna. Jag kände mig rädd och osäker, men samtidigt visste jag när jag såg in i de där blågröna ögonen att han var den rätta. Det kändes rätt när vi höll varandra i handen och han fick mig att le och skratta fastän jag var så otroligt kluven inombords. Att hålla handen var ett knep för mig att lättare kunna vänja mig vid honom, vilket jag hade berättat för honom innan. Så handhållningen hjälpte mig lite genom skräcken.   Jag var inte säker på om jag skulle klara av ett förhållande, men jag tyckte verkligen om den här killen. Efter den dagen hade jag tid hos min kurator en gång i veckan där jag pratade om detta och fastän jag fick panikkänslor av att träffa Loverboy så gjorde jag det ändå. Jag hade alltid Ginger med mig och hennes pojkvän var också med så det var lite som en "dubbeldejt" när vi träffades alla fyra. Killarna var bästa vänner och hade varit det hela livet, så det blev inte någon konstig situation.    Anledningen till mina panikkänslor var mestadels en vanesak då jag alltid får ren och skär panik av att träffa nya människor (särskilt män). Dessutom var jag väldigt rädd för hur det hela skulle sluta; skulle jag få hjärtat krossat och aldrig våga älska igen?    Både Loverboy och min väninna kände till att jag väldigt enkelt blev nervös och nästan fick panik av att umgås med människor jag inte riktigt känner, så det planerades upp bakom min rygg hur situationen skulle hanteras. Min väninna visste om sedan jag träffade Loverboy för första gången att jag tyckte mycket om honom, men vågade inte riktigt träffa honom självmant. Så hennes lösning blev att planera exempelvis en shoppingrunda där hon tog med sig sin pojkvän och Loverboy utan att berätta det för mig förrän i sista stund. Många hade nog blivit arga över sådant, men jag behövde verkligen det.    Andra gången vi träffades hade vi en filmkväll hos min väninnas pojkvän. Den kvällen kysstes jag och Loverboy för första gången och efter det blev våra känslor allt starkare för varandra.            Så det var början på min och Loverboys kärlekshistoria.    Personerna jag berättar om (kodnamn på alla):   Loverboy - min pojkvän.   Ginger - min väninna.