Epoken Romantiken

    Upplysningen varade under den större delen av 1700-talet. Det var en tid av utveckling, forskning, industrialism och stora framsteg inom vetenskapen, något som även speglade av sig i litteraturen. Böckerna var innehållsrika på reseskildringar och allegorier och fokus under den här tidsperioden låg i att alla människor skulle vara läskunniga, allmänbildade och skapa ett förnuftigt ordnat samhälle.   I slutet på 1700-talet, efter den franska revolutionen, började dock tron på ett förnuftigt samhälle att avta. Nationalism växte fram i Europa och många människor ändrade sin syn på samhället och som en reaktion mot upplysningen och dess ideal uppstod den epok som vi idag kallar för romantiken. Uppfattningen av litteraturen ändrades också drastiskt, författarna sågs som skapande genier som skrev då en inre röst tvingade dem. Det irrationella ansågs vara mer relevant än det rationella och man läste inte längre för att lära sig utan för att bli berörd. Författarna förväntades att vara nyskapande och unika och de strävade efter att väcka starka känslor hos läsaren.   Romantiken tog sin fattning i Tyskland och kallas för förromantik fram till 1800-talet då den spreds vidare till Storbritannien och Frankrike och följdes upp av högromantiken. Som epok säger man att Romantiken började 1790 och drog sig mot sitt slut cirka sextio år senare, 1850.   /Lina