När bruset från alla tankar tystnar får hjärtat äntligen en möjlighet att säga sitt.

Skolan är igång och allt sätts i rullning igen. Allt är som förut men så jävla olikt. Det är sjukt hur mycket som egentligen har förändrats under åren på gymnasiet, både jag själv och människorna runt om mig. Det är speciellt de runt om sig man ser och förundras mest över, iallafall jag. Man har svikit och själv blivit sviken, räckt ut en hand och fått ett skott i ryggen tillbaka. Kom nära dem man inte alls trodde sig ha något gemensamt med och fått så mycket men också blivit huggen för att sen hjälpas upp igen. Har säkert sårat mer än vad jag själv är medveten om men i gengäld blivit sårad om och om. Allt känns som konstant burs uppe i huvudet men när det tystnar så får hjärtat sin chans att säga sitt. Trotts alla intriger, bråk och missförstånd med de som står än nära så vet man att det inte är över om hjärtat fortfarande slår för dem. Nästan tre år har givit så mycket glädje men kostat så mycket sorg. Varför gör vi så här mot varandra? Vem är det som vinner på det? Jag tänker inte stå och trampa i samma söliga hål längre, det är ett nytt år. Ta vara på det och släpp allt gammalt agg och stå upp för dig själv men också för vad du står för. Du är inte alltid så oskyldig som du känner dig, du har blivit sårad men du och också sårat mer än vad du själv vill acceptera. Gör rätt för dig. Det tänker iallafall jag göra. Jag tänker inte jaga de som inte vill höra eller förstå sina egna handlingar. Jag släpper allt, förlåter allt och förlåter mig själv. Varför? För att jag är värd det, det är du med.