En kort novell, när det ändå är halloween!

 Här kommer en novell, inte den bästa kanske men kände för att skriva lite så här är en liten halloween novell. "Haha jag ser dig!" Jag springer så fort mina kortben kan bära mig. Ljuset från min ficklampa åker upp och ner i jämn takt med mina rusade steg. Över stenar och stockar, runt träden. Närmare och närmare Mimmi. Fast när jag kommer närmare så ser jag att Mimmi har en vit klänning. Det hade hon ju inte innan, hon hade ju en tjock marinblå jacka. Det är inte Mimmi. Det ljusa huvudet vänder sig mot mig. Jag hinner inte se det för jag vänder mig om och rusar fortare än vad jag trodde jag kunde åt andra hållet. Jag slutar inte springa förrän jag smäller igen dörren på mitt rum. Jag sjunker ner på mitt golv och andas hastigt. "Hade ni roligt?" hör jag mamma ropa från köket. "Mmh..." ger jag ifrån mig samtidigt som jag tror att mina lungor ska spricka. Vad var det? Var det någon som skoja med mig? Hur mår Mimmi? Klara hon sig? Tankarna virvlar runt i huvudet.   Jag heter Maria. Jag är en vanlig tjej. Ganska kort. En tjej som bor i en liten stad som gud glömde. Himlen är lika grå som marken här. Visst det är tråkigt ibland fast vad gör det egentligen. Jag har en bästa vän som heter Mimmi som jag gör allt med.   Jag stannade hem nästa dag. Sa till mamma att jag hade ont i magen och huvudet och lite sådant strunt. Hon gick på det som vanligt. Jag ville gärna inte gå igenom skogen för att komma till skolan. Jag hade även försökt ringa Mimmi några gånger också. Först gången så svarade hon inte. Då fick jag seriöst panik och tänkte ringa hennes mamma och säga att hon blivit upp äten av en ond varelse i skogen eller något i den stilen. Fast innan jag gjorde det kom jag på mig själv att det tror jag inte hade varit det bästa och säga. Jag ringde Mimmi igen. Hon svarade. "Varför gick du igår?" var det första Mimmi sa. "Jag tycket jag såg något läskigt, du vet jag och spöken" "Hahaha"  jag fick ett gapskratt till svar. Jag skrattade lite själv. Vad löjlig jag var. Ett spöke, visst. Jag måste ha inbillat mig. Jag stod ju en bit bort. Kan inte varit ett spöke...   Nästa dag gick jag till skolan. Det var ganska mörkt men det är det ju på morgonen så här sent på året. Du har bara inbillat dig, du har bara inbillat dig. Det kände inte så svårt att tro det när jag precis lämnade huset men när jag kom in i skogen blev det svårt. Hjärtat bultade snabbare och snabbare. "Du har bara inbillat dig, du har bara inbillat dig..." gick jag nu och sa högt. Där var den. Stenen där hon satt två nätter tidigare. Nej nej det var inget där, du inbillade dig. Jag skyndade på stegen. Jag sprang. Förbi sten. Väskan slog mot benen. Jag saktade ner. Tittade över axeln. Jag såg något vitt som fladdrade i ögonvrån. Var det spöket eller inte? Jag stannade inte kvar för att ta reda på det utan sprang. Det kändes som om skogens slut gled längre och längre bort. Grenar knäcktes bakom mig. Det kom en kyla i ryggen. Det blev kallare och kallare. En kylande andedräkt flämtade mig i nacken. Jag stannade upp. Varför vet jag inte. En kort flicka i kanske sju årsålder gick runt mig. Ställde sig fram för mig och stirrade upp i mitt ansikte. Vit, nästan genomskinligt och spinkigt ansikte. Ingen min, helt neutralt. Kändes som jag krympte flera decimeter av hennes blick. Alla böcker har alltid sagt att spöken ser läskiga ut,inte den här varelsen. Hon var vacker. "Inte skrika, nu du är en del av oss. hoppas gör jag att inte du blir ledsen för att du aldrig någonsin ska solen och nära se igen" Flickan tog tag i mina händer och drog mig neråt. Jag var stum. Jag såg mina fötter glida ner i jorden. Det tog lång tid. Hennes ögon klistrade på mitt ansikte. Som om jag kunde rymma ur hennes stenhårda grepp. Precis innan min mun blev ner dragen skrek jag. Hörde sedan mitt skrik eka i skogen innan hela huvudet var nerdraget.